Dag 4

I dag vaknade jag tidigt av väckarklockan som jag satt på kvart över fem. Tåget skulle inte gå förren klockan sju men dom rekommenderade att vara där i god tid för att få en bra sittplats.
Nåväl, innan jag fått liv i alla mina medpassagerare och alla var duschade och klara så var vi inte på stationen förren kvart i sju vilket definitivt var alldeles för sent.
Bob som fortfarande kände sig risig var inte på världens bästa humör...

Väldigt populärt vad det gäller detta tåg är att sitta på vagnstaket och åka. Dom hyrde ut små dynor på stationen för att sitta på. Vi kände oss dock inte fullt så äventyrliga och ville hellre ha en sittplats inne i tåget.
Naturligtvis var alla platser vid fönstren upptagna redan och att hitta någonstans där vi kunde sitta ihop var ju inte att tänka på....
Vi fick helt enkelt sprida ut oss. Själv klämde jag in mig bredvid en holländsk pensionär som försökte att hålla platsen bredvid sig ledig genom att sätta sin väska där. Inte för att hon höll platsen till någon annan utan bara för att ha bägge platserna själv.
( Hennes man och två vänner hade också fönterplatser och försökte också hålla sätet bredvid för sig själva..... )

Dom var ganska så påfrestande. Helt hysteriska faktiskt. Kanske dom var tågentusiaster och hade drömt om denna resa i hela sitt liv? Vad vet jag. Jag hade inte en chans att ta några kort ut från fönstret för varja gång jag tog upp kameran så satte damen bredvid mig sina fingrar framför linsen. Säkert inte för att vara elak men hon ville bara peka på allt och vinkade till varenda männinska vi åkte förbi.....

Såsmåningom stannade dock tåget på en station där vi gick ut ur vagnen för att sträcka lite på benen ( Holländarna höll dock sina platser )

Här är ett par bilder från stationen:

Grishuvudet såg väl smaskigt ut?
I vilket fall som helst så efter att jag slutat irritera mig på dom hysteriska holländarna så började jag mer och mer att njuta av resan som faktiskt var en fantastisk tågresa.
Då och då ryckte det till när tåget antingen spårade ur eller stannade av andra anledningar.... Då var man glad att man inte satt på taket... Konstigt att inga trillade av.....
( vad vi såg i alla fall )
Utsikten var verkligen värd resan. Vi åkte igenom många små byar och befolkningen vinkade glatt när vi åkte förbi.
När vi kommit fram till Alausi så lyckades jag äntligen få en sittplats vid ett fönster.
Här klättrade nämligen många fler av passagerarna upp på vagnstaket för att få en bättre vy av resterande delen av tågresan som skulle vara den mest spektakulära....

Jodå, reseguiden hade alldeles rätt. Den lilla biten mellan Alausi och Sibambe var verkligen den mest spektakulära biten. Är man höjdrädd så rekommenderar jag inte att ta denna tripp.
Här åkte tåget i zigzag upp och mellan bergen. I bland vågade man knappt titta ut genom fönstret för det såg ut som om det inte var mer än högst en halvmeter mellan tågspåret och stupen rätt ner.... Lite bergochdalbana-känsla faktiskt.....
Definitivt den häftigaste tågresan jag någonsin gjort.
I Sibambe stannade tåget för att backa tillbaka till Alusia. Detta tog ganska så lång tid då dom kopplade bort vagnarna och backade en vagn i taget eller hur det nu var....

Klockan var väl sådär två på eftermiddagen när våran vagn var tillbaka på stationen i Alausi.
Tanken var väl att vi härifrån skulle ta en buss till Guayaquil som ligger vid kusten.....
Vi släpade med våra väskor till stadens huvudgata som låg alldeles vid stationen.
Tydligen hade dom fått någon slags invasion av jätteskalbaggar. Det låg fullt av krossade skalbaggar i halvdecimeter storlek överallt. Ganska så äckligt... Hoppade till när jag trampade på den första vilket roade ett gäng killar som stog och hängde vid stationen.

Vi letade oss fram till dit bussarna skulle gå. Där var redan en buss som skulle åka till Guayaquil. Men, den var proppfull. Efter en kort diskussion bestämde vi oss för att inte ta denna buss. Ingen av oss hade lust att stå upp i de fem timmar det skulle ta oss till kusten.
Efter att bussen åkt iväg fick vi dock reda på att det var den sista bussen från Alausi till Guayaquil för dagen..... Oj då, det var ju inte så bra.....

Vi gick in på en restaurang för att käka lunch.
Det blev en ganska så livlig konveration om vad vi skulle göra härnäst. Den enda som inte ville lägga sig i diskussionen var Bob. Hans enda önskemål var att slippa åka tillbaka till Riobamba.
Danne tyckte att vi skulle ta en buss till Cuenca ( söderut i bergskedjan ) dit han ändå planerat att åka. Vi skulle ju kunna ta en buss vidare till kusten därifrån nästa dag....
Till Cuenca var det dock också en fem timmars bussresa och därifrån till Guayaquil skulle det också ta fem timmar. Jag tyckte att det var slöseri med tid. Varför sitta på en buss så många timmar för att bara sova över och åka buss igen?
Då kunde vi väl lika gärna sova över i Alausi och ta bussen direkt till kusten nästa dag.
Jessie ville dock inte sova över i Alausi utan hellre åka med Danne till Cuenca.
Jag ville bort från bergen och huvudvärken snarast möjligt och letade febrilt i min guidebok efter en lösning.

Det skulle enligt boken finnas fler bussar som inte åkte in i Alausi men som stannade utanför vid något ställe som skulle ligga utanför Hotel Panamericano...
Danne var ju fortfarande sugen på att åka direkt till Cuenca men han gick för att prata med personalen i restaurangen angående dessa bussar. Jo, enligt dom skulle det eventuellt fungera. Om vi tog en buss åt Cuenca-hållet och gick av bussen i en liten håla kallad Gun så skulle vi där kunna ta en buss som var på väg från Cuenca till kusten.
Det lät ju lite vanskligt men jag tyckte att det var värt ett försök. Att fastna i Gun som inte ens fanns med på min karta lät ju inte så kul.... Tänk om det inte skulle komma någon buss där? Då skulle det inte vara så kul för mig som lurat dit alla andra.....
Danne tyckte dock att det lät spännande att försöka så han bestämde sig för att följa med oss till kusten och åka vidare till Cuenca därifrån i stället.

Bob brydde sig fortfarande inte men Jessie tyckte det var en dålig ide.
Vi tog en taxi till stället som bussarna skulle stanna vid.

På bussen träffade vi en dansk familj som vi kände igen från tågstationen i Riobamba.
Mamman i familjen berättade att hon haft ont i huvudet och kräkts sedan dom landade i Quito för sex dagar sedan.......
När vi betalade för våra biljetter bad vi killen att säga till oss när vi kom till Gun. Han såg lite fundersam ut. Vad skulle vi dit att göra? Vi sa att vi skulle ta en buss därifrån till Guayaquil och då nickade han oss sa okey.
Halvvägs till Gun frågade Danne mig om vi verkligen skulle gå av i Gun. Vore det kanske inte bättre att stanna på bussen och åka till Cuenca i stället?
Jag var glad att han frågade på svenska så att inte Jessie hörde att han var tveksam.....
Jag hade dock bestämt mig för "Gun-planen". Inget kunde ändra min åsikt nu.....
Efter ytterliggare en timme på bussen började jag dock bli orolig. Borde vi inte vara framme i Gun vid det här laget? Hade vi åkt förbi? Molnen låg lågt, det regnade utanför bussfönstret. Det var dimmigt och solnedgången var nära. Jag hoppades verkligen att vi skulle komma till Gun innan det blev mörkt........

Det kändes skönt att äntligen sitta på bussen mot kusten. Snart började det mörkna och vi såg världens häftigaste solnedgång mellan bergen.
Nu var det nedförsbacke. Ju lägre ner vi kom från bergen ju varmare var luften utanför bussfönstret.
Det dröjde inte länge förren naturen därute blev mer och mer tropisk. Det var ju mörkt men då och då åkte vi ju förbi små byar med upplysta butiker och restauranger och där såg man bananplantor och palmer.....
Det var en härlig känsla när det började poppa i öronen och huvudvärken äntligen började släppa.

Vi var framme i Ecuadors största stad, Guayaquil vid niotiden på kvällen.

Vi hoppade in i en taxi och bad chauffören att köra dit.
Jodå, visst var det gott om restauranger längs hela denna gata som taxichauffören släppte av oss vid. Men, det var bara en massa amerikanska snabbmats-kedjor vilket väl inte var vad vi hade tänkt oss...
Dessutom var gatan alldeles öde förutom några vakter med maskingevär som stod utanför vissa restauranger....
Vi förstod rätt snabbt att denna gata kanske inte var den bästa att strosa runt på allt för länge...
Vi hittade dock en restaurang som inte var snabbmat. Den var tom förutom ett bord med gäster men så var det ju också ett ganska så lyxigt och dyrt ställe.
Vi började med en drink i baren och kände oss som kungliga med all upp-passning som vi fick. Maten var dock tyvärr inte värt sitt pris.
Trötta tog vi en taxi tillbaka till hotellet.

Tillbaka till Ecuador-sidan Till dag 5 Tillbaka till klippboken